Flyttstök

Idag har jag flyttat halva mitt pick och pack hem till Emelie och Maja! Äntligen ska jag få lämna den här lägenheten, dock har jag varit ensam hemma hela helgen vilket har gjort att jag har älskat att vara här. Men det har inte ändrat mina känslor för själva utflyttningen, jag vet ju att det aldrig är såhär annars. Eftersom jag ska bo på någons soffa nu i tre veckor så har jag passat på att vara själv nu, igår struntade jag i allt vad socialisering heter och stannade hemma, lagade min favvomat och kollade på På spåret detta underbara program.

Jag är ju ofta ganska osäker (fast jag har förstått att det inte märks på mig direkt konstigt nog) och nästan dagligen är jag rädd att de på jobbet ska upptäcka att jag inte kan någonting, att jag är en bluff. Rent logiskt sett så vet jag ju att jag kan saker och att jag gör ett bra jobb, men den känslan av att inte räcka till finns alltid där. Jag kan hånskratta (tyst alltså, inuti mitt huvud) åt mig själv när jag går där i skjorta, kjol och klackar och tänka att ”pffff nu tror folk jag möter på gatan att jag är en sån som har ett RIKTIGT jobb och är seriös, haha”. Särskilt när vi jobbade med Lisbon Forum och det ösregnade så jag fick ta en taxi till och från ett lunchmöte och jag tänkte att jaha, nu ser vår dörrvakt det här och tror att jag är viktig precis som de andra på kontoret. Nånstans har jag väl ändå trott att den här osäkerheten ska avta med tiden, att när jag väl har ett mer långvarigt kontrakt eller när jag har en snyggare titel, eller kanske bara är lite äldre och vettigare (ha ha) så kommer jag att fatta att jag passar in lika mycket som alla andra. Men så såg jag Skavlan från i fredags där självaste Janne Carlzon (Riv pyramiderna) satt och berättade att han kände exakt likadant som jag, under sin självaste storhetstid – han drömde att han satt i en såpbubbla som sprack. Först tänkte jag att det var väl skönt att t o m en sån framstående person känner så, men sen insåg jag att det betyder ju att den här känslan aldrig kommer att gå över. Skit också, aja får väl försöka jobba på det.

Spill bönorna

Jo det är som så att jag nästan alldeles säkert stannar här i 6 månader till. Tjoho toppen för min karriär, kanske inte lika bra för min privatekonomi (blä fy usch kass lön) men den överlever, och förhoppningsvis flyttar jag till världens (ok, Lissabons kanske) finaste lägenhet i januari så för mitt sociala liv är det också bra. Äntligen kan jag leva normalt; bjuda hem folk, laga god mat, äta vid ett bord ist för i sängen osv. Jag kan ha kompisar som bor över och tvätta när jag vill.

Men först och främst så kan jag se fram emot Stockholmsresa i mitten av december och sen jul och nyår i Skåne vilket kommer bli helt underbart allting, och jag behöver inte oroa mig för att vara arbetslös i januari. Ovanpå allt detta, även om projektpengarna som finansierar min tjänst skulle röstas ned på fredag vilket är ganska omöjligt, så vet jag nu att min chef gillar mig och att jag behövs i organisationen. Det betyder mest av allt för en som jag som ständigt oroar sig för att inte räcka till.

Livet!

Detta får ju bara inte hända.

Jag klarar inte av sånt här. Om jag blir apledsen för att någon vars blogg jag läser (jaha, där kom det igen ja, behövs inte påpeka att jag bör skaffa mig ett liv) får cancer, vad skulle jag göra om någon jag känner får det? Blä, vill inte ens tänka på det även om det statistiskt sett borde vara ganska troligt att det händer, jag känner många och många får cancer.

När någon visar vem de verkligen är

Jag läser en himla massa bloggar. I någon av dem läste jag för ett tag sen ett citat som fastnade: ”När någon visar vem de verkligen är, tro på dem”. Jag påminner mig själv om detta nästan dagligen i olika sammanhang. Ofta är jag ganska snabb på att döma människor, på gott och ont, jag tror att jag har en stark magkänsla och ett dåligt tålamod som gör att jag inte orkar med folks konstigheter. Kombinerat med en naivitet som gör att jag, när jag gillar någon, ursäktar alla tillkortakommanden rätt länge utan att sätta ner foten.

Detta gör att det kan ta lång tid innan jag fattar hur bra en person är, samtidigt som jag går och gillar en annan person som egentligen visat sig vara en dålig människa utan att jag insett det. Ibland undrar jag hur många värdefulla potentiella vänskaper jag har förlorat på det, samt hur ofta jag kunde ha undvikit att bli sårad (av vänner el kärlekar). Det är ju iofs rätt vanligt det här att hitta på ursäkter för nån man håller på att dejta, han hade kanske inte tid att svara, jag ställde kanske ingen tydlig fråga som han kunde svara på, han kanske inte hade batterier/pengar på mobilen osv. Men jag menar att jag måste bli bättre på att lägga märke till den där signalen som visar om personen är en bra människa.

När jag tänker på mina vänskapsrelationer så kan jag nästan alltid (om jag inte känt dem sen typ alltid) hitta ett eller flera tillfällen där jag insett var jag har dem, vad de går för. När relationen har passerat denna ”brytpunkt” så kan jag upprätthålla kontakten med dem hur länge som helst utan att träffas, kanske knappt höras av, jag vet ändå att de alltid kommer finnas där och jag kommer finnas där för dem. Perioden när jag börjar lära känna en ny person kan vara lite jobbig tills att de har bevisat för mig att de är bra, för jag luras som sagt ofta att tro att bara för att vi har haft förtroliga samtal och skrattat ihop så betyder det att vi är bra vänner.

Jag ska härmed sluta hitta på ursäkter för folk. Alla är värda flera chanser och det är klart att man kan göra bort sig ibland, men om någon väl har visat vem de verkligen är, och det inte är någon jag är intresserad av att ha som vän, då ska jag låta bli att umgås.

Idag om två veckor flyttar jag ut. Jag längtar efter den dagen. Igår började jag så smått prata franska på jobbet, vilket skämt – men jag tror faktiskt att jag kan få igång ett ganska bra flyt snart om jag anstränger mig, och vilka bra lärare jag har som i utbyte mot att jag hjälper dem med engelskan mer än gärna rättar mig. Nu ska jag dricka te och hoppas att jag slipper gå till läkaren pga jobbig rethosta, konstigt att hostan aldrig går bort när husen är av ren betong utan uppvärmning. Har bara frusit mer i en enda lägenhet och det var i Oslo när det var -30 utomhus och gamla tanter dog för att de inte hade råd att skruva upp elementen. Men inte ens då var det såhär fuktig luft. I december kanske jag sover på jobbet, där finns iaf element.

Lite om jobbet

Jag är projektassistent. Detta innebär (enligt min definition, då) att jag ska assistera projekten, inte människorna, vilket ibland blandas ihop av min chef, men det gör inte så mkt. Jag trivs bra i den här rollen, jag känner inte att jag har tillräckligt med erfarenhet för att leda egna projekt inom detta (mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet) än, samtidigt får jag på egna initiativ göra mer än att bara assistera. Jag lär mig massor, och jag bidrar också med kunskap och idéer – vi kompletterar varandra bra i teamet. Teamet består först och främst av en koordinator som är en av de mest kompetenta människor jag känner, två projektledare, jag och två traineer. Sen jobbar vi mkt med en kommunikatör/webmaster och en tredje trainee, samt en ekonom som har koll på allt som vi statsvetare/jurister/sociologer osv inte har koll på men som är tokviktigt.

Min arbetsplats är en särskild överenskommelse med Europarådet, vi är en del av rådet men jobbar självständigt (på en del plan) och vi har inte helt samma medlemsstater. Man kan välja att vara medlem i North-South Centre men inte i Europarådet, och tvärtom. Vi fokuserar på medelhavsområdet och på Afrika-Europasamarbete, i förra veckan arrangerade vi en stor konferens på temat ”Den arabiska frihetsvåren” med fokus på demokratiutveckling. Nu jobbar jag med en aktivitet för utbildning för globalt medborgarskap (vet ej begreppet på svenska) som vi ska ordna med universitetet i nästa vecka, och med en stor konferens på ungefär samma tema som ska hållas i slutet av maj. Det är tajt med tid eftersom det är en lång rad olika dokument som måste förberedas, som ganska nyligen utsläppt från akademin känner jag mig hemma i all metodologi och ordblaj.

På sistone har jag verkligen känt mig behövd och uppskattad på jobbet, vilket är så himla viktigt. Det är lätt att känna sig behövd på en arbetsplats där uppgifterna är klart definierade och där det märks direkt om ingen gör dem, som på mina förra arbetsplatser, men här är det mer flytande och ingen kan täcka upp för mig om jag inte är där. Ingen ser heller vad jag gör om jag inte visar det. Därför har jag fått lära mig att sätta ner foten och se till att bli medbjuden på viktiga möten genom att visa varför jag behövs där, komma med förslag och synpunkter.

Det sker omorganiseringar och alla vill försvara sitt territorium hela tiden, vilket skapar en del störningar. Jag vill t ex gärna hjälpa kommunikatören eftersom jag dels har utbildning inom det och dels tycker sånt är kul, men jag märker en del motsträvan eftersom ingen vill ge bort sitt jobb så att nån annan får cred för det. Detsamma gäller projektledaren jag jobbar mest med. Snälla ge mig lite uppgifter, du verkar ha så mkt att göra (så att de inte ligger kvar ogjorda eller görs halvdant men det kan man ju inte säga). Jaaa det kan jag ju förstås göra, tack. Inget händer.

Puh, trist text men jag vet inte hur jag annars kan förklara vad jag sysslar med, och hur det är att göra det. Den här veckan har varit galen, har jobbat alldeles för länge på kvällarna så jag är helt slut, samtidigt trivs jag inte i min lgh så jag har inte riktigt längtat hem heller på kvällarna. Nedräkningen har börjat, 30 nov flyttar jag in hos kära Emelie och Maja, bor hundra ggr hellre på deras soffa o med resväska än här i detta ensamma rum, ensamt trots kollektiv.

Mina vänner: en kärleksförklaring

Ofta tappar jag hakan fullständigt av förundran över hur fantastiska mina vänner är. Sluta inte läsa nu direkt, jag är ingen sån som bara häver ur sig att mina vänner är världens bästa, nejnej, jag kommer att presentera väl underbyggda argument och konkreta exempel. Helst skulle jag vilja skriva en hyllning till var och en av dem (er) med ett idolporträtt, men jag misstänker att det skulle tas emot sådär av en del att ”hängas ut på nätet”.

Hursomhelst. Det är inte konstigt att jag ibland gör misstaget att nedvärdera mig själv och min kompetens när jag har såna stjärnor att jämföra mig med. Mina vänner:

• Kämpar och sliter målmedvetet på praktikplats efter praktikplats för att få arbetslivserfarenhet, ger allt utan att få någonting tillbaka mer än en referens. Detta belönar sig givetvis genom att de så småningom får grymma jobb där de avancerar, hyllas av alla arbetskamrater, älskas av sina chefer för sin lojalitet, hårda arbete och generositet m m.
• Lägger timmar av sin lediga tid på att läsa andra vänners jobbansökningar
• Går igenom en riskabel operation och pratar och skrattar någon dag senare trots otrolig smärta
• Blir befordrade utan att någon ersätter dem på deras gamla tjänst, jobbar dubbelt
• Vantrivs med en kollega och lägger mer orimligt mycket av sin tid och energi på att fixa denna relation trots att personen i fråga inte lyfter ett finger för detta
• Föder barn
• Går och mår dåligt år efter år över barnlöshet men berättar inte detta utan fortsätter hålla skenet uppe och spela glad när den ena efter den andra runtom dem skaffar barn
• Lyckas skaffa sig drömjobbet utan universitetsutbildning och helt utan kontakter, enbart på grund av sin egen kompetens
• Jobbar i princip dygnet runt på ett företag som inte ens kan lova jobb månaden ut, bara för att det är kul och lärorikt
• Talar x antal språk flytande utan att skryta om det, kämpar istället målmedvetet med att lära sig ännu ett för karriärens skull
• Blir utvalda till grymma utlandsuppdrag
• Avstår osjälviskt från att göra något de drömt om för familjen eller ngn annan
• Gör karriär i sin drömbransch, som är mkt svår att ta sig in i, blir handplockad till annat uppdrag inom koncernen när det förra knappt hunnit ta slut.
• Skaffar sig toppjobb innan de ens är färdiga med utbildningen. Gör då klart utbildningen på kvällstid

Ok jag blir aldrig färdig med den här listan, nu blev jag för trött för att skriva. Jag har jobbat alldeles för många timmar både igår och idag, där fick vi för att vi hela tiden sa ”det fixar vi efter Lisbon Forum” (vår stora aktivitet som vi hade i förra veckan). Men det är ROLIGT! För första gången, jaa det tror jag faktiskt, i mitt liv så har jag ett jobb där jag kan sitta kvar till halv 8 på kvällen och skriva och pyssla utan att det känns jättejobbigt. Men så fick vi också en eftermiddagspaus som hette duga med Prosecco och italienska godsaker från en av traineerna samt nöt- och honungskakor från delegationen från Azerbadjan på Lisbon Forum. På tal om Azerbadjan (jaja jag vet att det antagligen inte stavas så men orkar inte googla) så har jag numera en annan association än att det bara är ett land som dyker upp i Eurovision Song Contest-sammanhang. Men mer om det en annan gång.

Det här med att vara utlandssvensk dårå

Jasså jag skulle ha skrivit reseblogg. Men jag reser ju inte, jag lever. Eller gör jag det? Förutom rent fysiskt? Ibland känner jag det som om jag är på en transportsträcka mot vad som då skulle vara mitt ”riktiga liv”. Men så har jag nog känt till och från i ganska många år nu. Att jag gör saker för att de ska leda till andra, bättre och större saker. ”Detta blir bra att ha på sitt CV”. Men vad hände med att göra saker för att de faktiskt är eller känns helt rätt, här och nu? Jag for till Lissabon för att jag behövde en stor förändring i mitt liv, och jag fick en fantastisk möjlighet att förändra mer än jag vågat hoppas på. Men när jag kom hit kunde jag, efter de första två veckorna eller nåt när vardagen började inträda, inte tänka på annat än Sverige och alla vännerna där, och familjen. Min fina lägenhet. Jag åkte dit och träffade alla de här som jag gått och saknat, och efter det har allt ändrats.

Jag saknar fortfarande folk såklart, men inte sådär brutalt så att jag får tårar i ögonen av en facebookuppdatering typ. Jag har fått mer ansvar på jobbet och det har börjat snackas (informellt) om att jag borde stanna en period till. Jag lär känna en del av mina kollegor mer och mer och märker att en del är helt underbara människor som jag absolut inte vill lämna om bara två månader, de har så många olika lager att upptäcka i sina personligheter och min allra nyaste kollega (och chef) har visat sig vara ödmjuk, rolig och trevlig på alla sätt.

Det är helt klart allra mest en resa i en känslornas berg- och dalbana. Inte så mycket i övrig bemärkelse, jag bor ju här liksom. Men det är märkligt att vara en främling, att inte kunna språket och de sociala koderna ordentligt. Att bo inneboende och inte känna sig helt bekväm hemma, att inte kunna göra den frukost man vill ha eller kolla på nyhetsmorgon. Jag är nog ganska bra på att anpassa mig, så länge mina olika världar inte krockar – det blev ganska märkligt när föräldrarna kom på besök precis samtidigt som jag fick jättemycket att göra på jobbet. Detta bottnar troligtvis i att jag inte gillar när min självbestämmelse begränsas. Jag har inget emot att antingen jobba långa dagar och således inte göra annat än sova, träna, jobba ELLER att ta några lediga dagar och njuta av besök och visa upp min fina stad. Men när någon pressar mig från båda håll och jag inte kan/vill säga nej till någotdera, då blir jag stressad.

Denna utlandsupplevelse är så annorlunda från året i Spanien trots den geografiska närheten. Nu jobbar jag ju och är här bara för karriären, men skillnaden är också att jag känner mer att jag deltar i samhället nu. Jag har medlemskap på ett gym, ett pendelkort med mitt foto på, jag är folkbokförd och har öppnat ett bankkonto. Små detaljer men vilken skillnad de gör från när jag var utbytesstudent. Jag har världens bästa vän i Emelie som har hjälpt mig med de här sakerna och även presenterat mig för hennes vänner så jag har fått ett kompisgäng bara sådär.

Ok, jag vet inte hur pass flummigt det här blev men jag hoppas att ni som läser och undrar hur jag har det uppskattar denna lilla uppdatering. Jag har det bra men jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Nästa uppdatering får nog bli om mitt jobb så att ni förstår vad det är jag pysslar med om dagarna.

Läget just nu.

Det är kallt ute, åtminstone lite för kallt för att vara sommar. Regnet har gått från att komma i skurar till att vara regelbundet, ihärdigt, kyligt. Då känns det helt ok att jag imorgon ska åka till det här:

Dagens vuxenpoäng: har storstädat lägenheten med våttorkning och allt ”för det är ju så skönt att komma hem till en ren lägenhet efter semestern”. Dagens vuxenminuspoäng: skrev ut flygbiljetterna direkt när jag köpt dem för att inte glömma det, glömde bort var jag har lagt utskrifterna och får därför åka till föräldrarna och skriva ut nya. Inte fel iofs, fick skjuts dit av bror med familj som helt ogenerat bjöd in oss själva på lunch och glass. Nä, nu ska jag packa väskan med snaps, sill, citronpeppar och bikini, ses om en dryg vecka!

Det bästa.

Att veta att man har över en veckas ledighet framför sig, som dessutom ska spenderas i Portugal med bästa vännerna. Den känslan.

Idag slocknade jag fullständigt efter jobbet. Som timanställd har man ju liksom ingen betald semester att glassa på så jag har fått jobba undan lite extra de här veckorna för att kunna ha ledigt, och som alltid när man ska vara ledig så känns det som om man absolut inte skulle orka jobba ett enda pass till när sista dagen är över.

Idag firade jag med att testa min nya kvartersthai, som jag letat efter ett nytt bra thaiställe efter att Cocos Lime stängde. Det ska vara ok priser, gott och helst inom 5 minuters gångavstånd. Inte för höga krav tyckte jag. Men jag kan säga att NamJai Thai var det godaste jag ätit i thaiväg, efter Thai Corner då men deras priser gör ju att man inte riktigt kan unna sig det bara sådär en slappefredag. Jag föreställer mig att det är såhär thaimaten smakar i Thailand, fast man bara kallar det mat där. Även om ni inte bor i trakten så tycker jag ni ska kolla in NamJais hemsida ändå bara för att den är så söt och faktiskt exemplarisk för att vara kvarterskrog. Jag tog en gul rätt och den var precis lagom stark. 5 plus till dem! Nu är mitt enda problem hur jag ska kunna låta bli att äta där oekonomiskt ofta?

Imorgon är det dags att fira bästa Petters 30-årsdag, kan inte fatta att mina vänner börjar fylla 30, tur det är ett år kvar tills jag är där själv. Har liksom rätt mycket kvar att göra innan dess.  Varför finns det inget bra ord på svenska för procrastination? Och hur länge kan man leva på att man är yngsta syskonet?

Lyckad varumärkesutvidgning

Gillar ju det mesta som har med träning, kost och hälsa att göra, samt allt som handlar om varumärken, därför blir jag lite glad när jag ser hur företag utvidgar sitt varumärke med smarta träningssatsningar. Det måste vara svårt att överleva som säsongsföretag, men många sådana hittar bra lösningar på vad de kan pyssla med under resten av året. Idag blev jag otroligt sugen på att åka på Running Camp med Skistar i Sälen, tack Sparkibaken för tipset! I vintras (eller höstas? Minns inte) lyssnade vi på Vasaloppets VD som berättade om deras sommarsatsningar med Cykelvasan osv. Sjukt intressant. Det är kluriga frågor eftersom satsningar alltför långt ifrån företagets ursprungliga idé kan gå helt snett, attans vad bra det vore om jag hade ett exempel här men jag kommer inte på nåt klockrent, Coca cola lemon och vanilj kanske? Folk dricker ju cola för smaken (och det beroendeframkallande koffeinet och sockret kanske) och smaksatt blir det bara fel.

På tal om nåt helt annat så älskar jag verkligen parmesan. Det gör vad som helst gott, idag rev jag lite och strödde på en soppa som blev lite väl tråkig och vips så var den galet god. Men det måste vara i bit, inte sån där mesig färdigriven, rekommenderar Zetas lagrad i 16 månader. Idag var förresten första dagen som jag gick ut på balkongen och klippte några kvistar timjan till maten, underbart! Kändes väldigt Jamie Oliver.