Posts Tagged 'Jobbsökande'

Motvikten

Häromdan skrev jag om snorkig servicepersonal och idag måste jag ösa lite beröm över all personal jag kom i kontakt med på Väla. ”För att kunna vara en bra säljare måste kunden känna att du vill den väl” sa en klok föreläsare jag hade förmånen att lyssna på under företagsfrukosten på Agora-dagen. Så sant! Jag fick så mycket kompetent hjälp och så mycket trevliga glada hälsningar att jag blev helt rörd. Det är en svår konst att få kunden att känna sig uppmärksammad utan att känna sig alltför påhoppad och utpekad. Eftersom jag har en hel del erfarenhet av serviceyrket och vet hur mycket en otrevlig kund kan göra för ens dagsform så försöker jag alltid att vara en så bra kund som möjligt, dvs jag hänger tillbaka provade plagg, jag ler alltid mot personalen och svarar trevligt även när jag känner mig lite trängd (när de ställer sig och sneglar in i provrummet och hojtar ”passar det?” t ex).

Idag fick jag ett mkt tråkigt besked. Mitt drömjobb på Öresundskraft är utom räckhåll för mig eftersom jag inte har tillräckligt med erfarenhet av internkommunikation. Mina erfarenheter är inte värda någonting, jag har forskat i ett halvår i ämnet och jag har skaffat mig så mycket erfarenheter på ideell väg som en människa bara kan göra. Man blir lite matt, nu när jag börjar inse ungefär vad jag vill göra så verkar det vara omöjligt att nå dit. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna skaffa mig den åtråvärda erfarenheten när jag aldrig får chansen. Det ska jag snacka med min jobbcoach om nästa gång vi ses.

Jag är dock på gott humör nu och nederlag av det här slaget får mig alltid att hitta min kära jobbsökarmotivation. Nyss skickade jag iväg dagens sjunde ansökan så nu är jag sjukt nöjd med mig själv.

Annonser

En sån där dag.

Igår var en sån där dag då jag bara inte kunde förmå mig att göra något vettigt (morgonens Body pump var visserligen mkt vettig. Men det var också allt). Häromdan började jag söka efter antikvariat online på tips från någonstans jag inte kommer ihåg och hittade då några seriealbum från en serie jag fullkomligt älskade när jag var yngre, Alverfolket (Elfquest). Mina föräldrar hade några hemma och varje gång vi åkte till Ullared åkte vi förbi den skumma seriehandlaren som senare var med i Ullared-dokusåpan och köpte fler. Vilka fantastiska bilder! Historien var väl egentligen lite väl vuxen för mig då men den är så välskriven så man lever sig verkligen in i den när man läser. Nu hittade jag en länk till en sida där någon har scannat och lagt upp den kompletta samlingen! Icke frälsta förstår nog inte fascinationen men de här albumen finns alltså inte att få tag på någonstans, och de få som finns till salu på nätet kostar mellan 300 och 700 kr styck. Jag hade läst fram till nr 16 av 20 och alltså aldrig fått reda på slutet, fatta spänningen när jag insåg att jag äntligen skulle få läsa färdigt serien! Följaktligen fastnade jag framför datorn igår och lämnade inte förrän jag läst klart alla böckerna. Det är en så fängslande historia, påminner lite om Sagan om ringen faktiskt. Vänskap, kärlek, kampen mellan gott och ont. Klassisk fantasy alltså.

Förutom att jag lätt blir distraherad av såna här saker så är jag inne i en svacka när det gäller jobbsökandet. Jag känner verkligen en stark motvilja till att skriva ansökningar nu, och jag vet inte varför. Jag hittar jobb som jag hemskt gärna skulle vilja ha, men mår nästan lite illa när jag ska öppna ett dokument och börja skriva. Vad kan det här bero på? Det kan förstås vara att det äntligen börjar röra på sig på mitt jobb och eftersom jag helst av allt vill komma vidare där så kanske motivationen till att söka mig bort därifrån försvinner. Förut trodde jag att jag ville jobba där, men nu när jag fått in en fot så är jag säker på att jag vill det. Det är en intressant bransch och ett spännande företag i förändring. Träffade kommunikationschefen i veckan och hon har en syn på kommunikation som jag upplever som mycket ovanlig. Hon inser kopplingen mellan kommunikation och HR t ex, och mellan intern och extern kommunikation för varumärkesbyggande och organisationsförändringar. Det är precis en sån chef jag vill ha för att kunna jobba med strategisk kommunikation på det sätt jag vill! Men man ska inte lägga alla äggen i en korg vet jag ju, så idag måste jag verkligen tvinga mig själv att skriva.

Förresten nu när man ser den här coola damen på tv var och varannan dag blir man hemskt sugen på att läsa Priset på vatten i Finistère. Nån som läst den och kan rekommendera?

Bekräftelsens betydelse.

Ibland räcker som bekant inte ens egna fantastiskt kompetenta bedömning. Ganska ofta kan det kännas bra att få höra från någon annan att man har valt rätt, att man är bra, att man har tänkt rätt och gjort rätt saker. Rätt utifrån ens egna mål, tankar, ideal och ambitioner. Sammanfattningsvis var det ungefär det som hela jobbcoachningstillfället gick ut på idag. Inte helt fel faktiskt, jag är nöjd! Jag fick fram vad jag ville ha ut av coachningen, vad jag vill med mitt liv, hur jag har tänkt när jag utbildat mig och jobbat extra såväl ideellt som mot betalning. Medan vi diskuterade det fick jag värdefulla råd och synpunkter, som i slutändan egentligen gick ut på att jag tänker helt rätt.

Jag har ett sjuhelvetes CV, såväl utseende- som innehållsmässigt. Jag har gjort helt rätt som har haft ett samhällsengagemang hela mitt vuxna liv. Jag har skaffat mig rätt arbetslivserfarenhet och jag ger ett tryggt, ödmjukt och avslappnat intryck som person. Min utbildning är skitbra och jag tänker rätt som skaffar mig en fot in på det företag jag vill jobba på. Ibland behövs det inte så mycket – det kan liksom räcka med att få höra att man är på rätt väg. Fortsätt så, jag tror på det här, vi kommer nog inte ens behöva ses någon mer gång men vi bokar in det ändå utifallatt. Puh, det är ändå lite jobbigt att prata om sånt här med främlingar. Sig själv. Helt slut nu. Men nu ska jag bara jobba två nätter sen är det minsann redan helg!

Vill upphöra att förvånas men det är tydligen för mycket begärt.

Äntligen har jag, efter alldeles för lång tid egentligen, tagit tag i det där med jobbcoachandet. Jag bestämde mig för Manpower och mailade detta till min handläggare på Arbetsförmedlingen. Han sitter nämligen nästan alltid i möte så jag får aldrig tag i honom på telefon. Istället för att svara på mailet så skickar han ett snigelbrev där det står att jag är skyldig att infinna mig hos Manpower vid x antal tillfällen mellan nu och typ mitten av maj. Varför måste arbetsförmedlingen alltid låta så misstänksam och hotfull? Jag har ingen a-kassa eller andra bidrag, så cut the crap och tilltala mig som en medmänniska, det är ju bara jag själv som förlorar på att inte gå och träffa min jobbcoach. Förresten, tilltala mig schysst även om jag nu hade levt på a-kassa, den som hela tiden blir misstänkt för fusk gör sig till slut skyldig till det på riktigt. Och hur mycket kostade det i ineffektivitet att skicka ett vanligt brev istället för att bara svara på mitt mail? Jag låter ingen skugga falla på min handläggare här, har alltid blivit bra behandlad av honom och det är säkert reglerna som säger att han måste skicka brev.

Som väl är fick jag ett mycket bra första intryck av Manpower när de ringde och intervjuade mig häromdan för att kunna skaffa mig en lämplig jobbcoach. Det verkar som om jag tillsammans med den här personen kan lägga upp coachningen helt enligt mina önskemål, inga lama gruppträffar med träning i hur man skriver CV och sånt, vilket en del coachföretag jag kollade upp hade. Ser fram emot det här! Fast allra helst vill jag ju ha ett heltidsjobb innan det ens hinner sätta igång.

Egoboost eller självförtroendehöjare

På tips av Emma tänkte jag att jag skulle läsa igenom gamla arbetsintyg jag fått, det kan vara nödvändigt att bli påmind om ens starka sidor såhär i jobbsökartagen. Nu var det inte så längesen jag gjorde det eftersom en intervju jag var på innan jul krävde att jag lämnade in de intygen, men jag minns känslan när jag öppnade brevet från min chef från sommarjobbet. Jag är fruktansvärt dålig på att ta emot beröm så antingen blir det att jag spelar oberörd och låter kaxig utan mena det, eller så fäller jag en tår eller två för att jag blir så rörd. Särskilt rörande är det att få vackra ord från någon man inte trodde hade så höga tankar om en. Chefen från sommarjobbet hade bl a skrivit att jag är allmänbildad och intelligent och har ett öga för grammatik och språk. Tänka sig! Min rara handledare på praktiken på Länsstyrelsen skrev ett tre sidor långt brev där hon in i detalj skrev vad jag gjort där, vilka ansvarsområden jag hade haft och hur bra jag var. Det är så fint när människor lägger ner tid och energi på att skriva genomtänkta omdömen om andra.

Det finns en fin linje mellan att å ena sidan ha hälsosamt starkt självförtroende och att å andra sidan vara jävligt dryg och självgod. Om jag någon gång passerar den gränsen hoppas jag att jag har någon stark person i min närhet som vågar tala om det för mig. Jag står verkligen inte ut med människor som tror att de är bättre än andra, där är jag helt på Jantelagens sida. Man känner lätt igen sådana människor på deras attityd gentemot servicepersonal. De är helt oprovocerat otrevliga mot mig när jag ringer dem i jobbet, de skulle aldrig flytta sig för städpersonalen på deras kontor och de ler bara mot servicepersonal om det är ett sarkastiskt elakt leende som signalerar att de är missnöjda med något. Tyvärr tror jag att vi spär på tanken om att människor är olika mycket värda genom att prata om ”de där hundåren man måste göra innan man får drömjobbet efter utbildningen”. Givetvis vill vi ha jobb där vi får användning av våra kunskaper från studietiden, det handlar inte om det, men detta signalerar på ett vis att de som faktiskt har de jobben, och trivs där, är lite sämre än oss. Jag vet dock inte vad man kan göra åt det här fenomenet.

Fantastiska nätverksträff

Jag har fått äran att gå med i ett nätverk för unga kvinnor i början av sin karriär. Ikväll hade vi andra träffen och det är inte klokt så inspirerande det är att träffa en massa härliga människor med samma slags funderingar, problem, drömmar och driv som en själv. Vi är såklart väldigt olika och det är väl det som gör träffarna så dynamiska, det vi har gemensamt är att vi vill utvecklas och lära känna andra människor tror jag. Ämnen som diskuterades ikväll var bland annat:

  • Var vill vi vara om 5 år
  • Hur bemöter man en kollega som behandlar en respektlöst
  • Vilken är vår största personliga utmaning
  • Hur tar man sig ur en obekväm situation med skitsnack på arbetsplatsen, som man inte vill delta i

Osv. Det är så skönt att få prata av sig lite och lyssna på andras funderingar, få kloka frågor och märka att vi är många som känner oss lite vilsna nu när vi inte längre är studenter men inte heller helt etablerade på arbetsmarknaden än. Nu är jag visserligen student igen sedan igår, men jag känner mig inte som en. Jag känner mig märkligt erfaren och vis när jag pratar med mina nya kursare. Jag växte ungefär en halvmeter idag när två tjejer jag drack kaffe med utbrast ”åh du verkar veta så himla mycket, det märktes igår när du diskuterade med retorikföreläsaren, du kunde ju liksom ställa frågor till honom och bemöta hans argument, det hade vi aldrig kunnat!”. De är 20 år och läser just sin första universitetskurs någonsin, inte så konstigt då att de blir imponerade när jag kan diskutera vetenskapliga paradigm med föreläsaren. Ibland krävs det nog att man får se sig själv med någon ny persons ögon för att inse att man faktiskt har lärt sig en hel del. Det är lätt hänt att man känner sig lite nedslagen och börjar tvivla på sin egen kompetens när man efter att ha pluggat i 6 år inte hittar nåt jobb.

Post-jogging-koma

I strålande sol och -5 grader joggade jag och Sara Byrlind (som är hmm något mer tränad än jag men hade tålamod nog att jogga i min takt) Ramlösarundan modifierad. Det var nämligen lite för mkt snöis i både Jordbodalen och i brunnsparken. Vi var lite vilse vid några tillfällen men vi tog oss fram och skönt var det! Nu håller jag på med en jobbansökan som känns lite svår att skriva. Detta på grund av att en av personerna som kommer att ta emot ansökan tidigare har hjälpt mig med ansökningar, läst och gett feedback. Jag söker jobbet som vikarie åt min mentor när hon ska vara mammaledig. Det är ett riktigt bra jobb och jag skulle kunna göra något bra av det, men de vill egentligen ha någon med några års erfarenhet från kommunikatörsyrket. Vi får väl se, om jag kan uppbåda några gram energi så att jag kan skriva färdigt ansökan så kanske jag iaf har en liten chans.