När någon visar vem de verkligen är

Jag läser en himla massa bloggar. I någon av dem läste jag för ett tag sen ett citat som fastnade: ”När någon visar vem de verkligen är, tro på dem”. Jag påminner mig själv om detta nästan dagligen i olika sammanhang. Ofta är jag ganska snabb på att döma människor, på gott och ont, jag tror att jag har en stark magkänsla och ett dåligt tålamod som gör att jag inte orkar med folks konstigheter. Kombinerat med en naivitet som gör att jag, när jag gillar någon, ursäktar alla tillkortakommanden rätt länge utan att sätta ner foten.

Detta gör att det kan ta lång tid innan jag fattar hur bra en person är, samtidigt som jag går och gillar en annan person som egentligen visat sig vara en dålig människa utan att jag insett det. Ibland undrar jag hur många värdefulla potentiella vänskaper jag har förlorat på det, samt hur ofta jag kunde ha undvikit att bli sårad (av vänner el kärlekar). Det är ju iofs rätt vanligt det här att hitta på ursäkter för nån man håller på att dejta, han hade kanske inte tid att svara, jag ställde kanske ingen tydlig fråga som han kunde svara på, han kanske inte hade batterier/pengar på mobilen osv. Men jag menar att jag måste bli bättre på att lägga märke till den där signalen som visar om personen är en bra människa.

När jag tänker på mina vänskapsrelationer så kan jag nästan alltid (om jag inte känt dem sen typ alltid) hitta ett eller flera tillfällen där jag insett var jag har dem, vad de går för. När relationen har passerat denna ”brytpunkt” så kan jag upprätthålla kontakten med dem hur länge som helst utan att träffas, kanske knappt höras av, jag vet ändå att de alltid kommer finnas där och jag kommer finnas där för dem. Perioden när jag börjar lära känna en ny person kan vara lite jobbig tills att de har bevisat för mig att de är bra, för jag luras som sagt ofta att tro att bara för att vi har haft förtroliga samtal och skrattat ihop så betyder det att vi är bra vänner.

Jag ska härmed sluta hitta på ursäkter för folk. Alla är värda flera chanser och det är klart att man kan göra bort sig ibland, men om någon väl har visat vem de verkligen är, och det inte är någon jag är intresserad av att ha som vän, då ska jag låta bli att umgås.

Idag om två veckor flyttar jag ut. Jag längtar efter den dagen. Igår började jag så smått prata franska på jobbet, vilket skämt – men jag tror faktiskt att jag kan få igång ett ganska bra flyt snart om jag anstränger mig, och vilka bra lärare jag har som i utbyte mot att jag hjälper dem med engelskan mer än gärna rättar mig. Nu ska jag dricka te och hoppas att jag slipper gå till läkaren pga jobbig rethosta, konstigt att hostan aldrig går bort när husen är av ren betong utan uppvärmning. Har bara frusit mer i en enda lägenhet och det var i Oslo när det var -30 utomhus och gamla tanter dog för att de inte hade råd att skruva upp elementen. Men inte ens då var det såhär fuktig luft. I december kanske jag sover på jobbet, där finns iaf element.