Jag inbillar mig ibland felaktigt att jag lever i en postmodern värld. Mitt nattliga extrajobb och det faktum att jag umgås i olika konstellationer med otroligt olika, dock alla lika fantastiska, människor påminner mig ofta om att det inte är helt sant. Låt mig förklara kortfattat vad som karaktäriserar den postmoderna människan.
Den postmoderna människan är oftast ganska ung, men det är inte åldern som är det viktiga här. Hon är högutbildad och berest, läser mycket, intresserar sig för politik och samhällsfrågor, använder sociala medier och talar antagligen fler än ett språk. Hon prioriterar karriär framför att bilda familj och bor i en stad. Det är dessa referenspunkter många utgår ifrån när de exempelvis analyserar folks medievanor. Jag har ingen statistik här men jag kan inte tänka mig att den postmoderna människan är i majoritet i Sverige. Att dra slutsatser om att ”gammelmedia” (suck vilket fånigt uttryck det är ändå) är på väg bort och att folk inte kommer vilja titta på tv de tider som kanalerna tycker att vi ska göra det på tror jag alltså är något meningslöst.
Jag älskar playkanalerna, särskilt Svt, som gör att jag kan se programmen när jag vill och kan pausa dem och spola fram och tillbaka. För mig är dessa fördelar så självklara att jag inte vet om jag kommer kunna återgå till att titta på tv på det ”gamla” sättet igen. Min dator är alltid igång, det är via den jag kommunicerar med mina vänner och bekanta, jag kan skriva ett par rader till min gamla roomie från Spanien och jag kan få reda på vad mina gamla klasskamrater från gymnasiet gör nuförtiden utan att ens prata med dem. Däremot har jag ingen hemtelefon och under de 6-7 år jag varit utan så har jag aldrig saknat det. Jag blir irriterad när folk dröjer med att svara när jag mailat eller facebookat dem. Lika irriterad blir jag när folk avfärdar Facebook som en ytlig bagatell eller låtsasvärld.
Jag tänker ofta att jag har en otrolig tur som omges av folk som ständigt får mig att ifrågasätta min syn på livet, på mig själv, samhället och på min verklighet. Tänk att bara träffa folk som tycker samma som en, som har samma bakgrund och samma värderingar, vad inskränkt man skulle bli.
Hmm, nu flummade jag nog iväg rätt rejält här, för att komma ned på jorden igen så måste jag gnälla lite kort över en ständig källa till irritation nämligen offentliga platser som man måste dela med andra. Denna gång är det gymmets tur. Jag avgudar fortfarande mitt gym! Men jag irriterar mig på två saker. Först och främst dessa förbaskade stammisar. De vill tvunget stå på SIN plats, skitsamma om jag redan ställt mig där, jag borde fatta att det är deras plats, gör jag inte det så ställer de sig obehagligt nära mig så att jag känner att jag måste flytta på mig. Sen är det Body pumpen där man måste gå in i ett litet förråd och hämta utrustning. Många (helt otippat, medelålders män till största delen) stannar där inne och lastar färdigt sina skivstänger innan de går ut. Så slipper de gå flera gånger liksom. Bara det att då får vi andra stå och vänta hur jävla länge som helst på dem, plus att många tappar vikter när de går för att de försöker bära för mkt. Mina tår blir fruktansvärt rädda! Oj vad jag hade styrt upp mycket sånt om jag vore instruktör. Det, och problemet med folk som snor åt sig typ 6 viktplattor av samma sort så att vissa inte får några.
