En sån där dag.

Igår var en sån där dag då jag bara inte kunde förmå mig att göra något vettigt (morgonens Body pump var visserligen mkt vettig. Men det var också allt). Häromdan började jag söka efter antikvariat online på tips från någonstans jag inte kommer ihåg och hittade då några seriealbum från en serie jag fullkomligt älskade när jag var yngre, Alverfolket (Elfquest). Mina föräldrar hade några hemma och varje gång vi åkte till Ullared åkte vi förbi den skumma seriehandlaren som senare var med i Ullared-dokusåpan och köpte fler. Vilka fantastiska bilder! Historien var väl egentligen lite väl vuxen för mig då men den är så välskriven så man lever sig verkligen in i den när man läser. Nu hittade jag en länk till en sida där någon har scannat och lagt upp den kompletta samlingen! Icke frälsta förstår nog inte fascinationen men de här albumen finns alltså inte att få tag på någonstans, och de få som finns till salu på nätet kostar mellan 300 och 700 kr styck. Jag hade läst fram till nr 16 av 20 och alltså aldrig fått reda på slutet, fatta spänningen när jag insåg att jag äntligen skulle få läsa färdigt serien! Följaktligen fastnade jag framför datorn igår och lämnade inte förrän jag läst klart alla böckerna. Det är en så fängslande historia, påminner lite om Sagan om ringen faktiskt. Vänskap, kärlek, kampen mellan gott och ont. Klassisk fantasy alltså.

Förutom att jag lätt blir distraherad av såna här saker så är jag inne i en svacka när det gäller jobbsökandet. Jag känner verkligen en stark motvilja till att skriva ansökningar nu, och jag vet inte varför. Jag hittar jobb som jag hemskt gärna skulle vilja ha, men mår nästan lite illa när jag ska öppna ett dokument och börja skriva. Vad kan det här bero på? Det kan förstås vara att det äntligen börjar röra på sig på mitt jobb och eftersom jag helst av allt vill komma vidare där så kanske motivationen till att söka mig bort därifrån försvinner. Förut trodde jag att jag ville jobba där, men nu när jag fått in en fot så är jag säker på att jag vill det. Det är en intressant bransch och ett spännande företag i förändring. Träffade kommunikationschefen i veckan och hon har en syn på kommunikation som jag upplever som mycket ovanlig. Hon inser kopplingen mellan kommunikation och HR t ex, och mellan intern och extern kommunikation för varumärkesbyggande och organisationsförändringar. Det är precis en sån chef jag vill ha för att kunna jobba med strategisk kommunikation på det sätt jag vill! Men man ska inte lägga alla äggen i en korg vet jag ju, så idag måste jag verkligen tvinga mig själv att skriva.

Förresten nu när man ser den här coola damen på tv var och varannan dag blir man hemskt sugen på att läsa Priset på vatten i Finistère. Nån som läst den och kan rekommendera?

Autokommunikation

Autokommunikation är den kommunikation som till synes är extern, men som har störst betydelse internt. Den stärker organisationens varumärke internt, skapar kanske gemenskap mellan medarbetarna och får dem att känna sig stolta över sin arbetsgivare.

Det allra tydligaste exemplet på autokommunikation är statusuppdateringar på Facebook. De riktar sig utåt, men är egentligen bara viktiga för den som skriver dem. Responsen är viktig och ger skribenten bekräftelse. Kommunikationen hade inte alls haft samma betydelse för avsändaren om ingen extern aktör hade kunnat se den. Bloggar är ett annat exempel, men är inte autokommunikation per definition utan beroende på dess karaktär kan de fungera som det.

För att ge ett exempel utanför sociala medier kan Expressen nämnas. Inte alltför sällan har de något om sin egen förträfflighet som förstanyhet; Expressen slår Aftonbladet! Expressens Ipad-app säljer bäst! Expressen.se slår alla besöksrekord! Helt ointressant för alla läsare men desto mer betydelsefullt för Expressenanställda. Det motiverar antagligen och ger dem energi till att fortsätta kämpa och jobba för att just deras arbetsgivare ska vara bäst. Externt kan det till och med vara provocerande med sådana förstanyheter eftersom de ofta prioriteras framför ”riktiga” nyheter.

Vilken underbar dag idag! Grekisk linssoppa puttrar på spisen och solen skiner ute för att riktigt visa hur skitiga fönsterna är. Jag vill såklart ta mig ur den här osäkra tillvaron med flängande hit och dit men ibland är det ju alldeles underbart att vara ledig på vardagar. Kan vi förresten komma överens om att Mumford & Sons är bäst just nu? Ok, bra. Glömmer liksom bort dem ibland så jag tröttnar aldrig.

Året börjar bra

Igår fick jag ett mkt trevligt samtal från min hyresvärd. ”Hej, jag har hört att du vill ta över förstahandskontraktet på den lägenheten du bor som inneboende i, vill du det fortfarande?” JAA! Äntligen har det hänt som jag har väntat på i 2,5 år. Denna händelse sätter nu ribban för hur resten av året kommer att vara, jag har höga förväntningar.

Vad jag gillade Niklas Strömstedt i senaste Stjärnorna på slottet (jag samlar vuxenpoäng nu med förstahandskontraktet o sådär). Men jag förlåter honom aldrig för att ha rimmat på honung och våningen.

Helt otippat inspirerades jag igår av Carl Jan Granqvist (förtjusande människa!) på morgonprogrammet på SVT. Han förklarade vad det är han gillar med mat, vilket faktiskt är exakt vad som intresserar mig med kommunikation. Det är det subjektiva som är intressant, inte det objektiva, dvs själva middagen är inte intressant utan det som sker kring den. Samtal och möten mellan människor. Jag är ju inte ett dugg intresserad av kommunikationsteknik utan ser det som ett medel för att nå fram. Det intressanta med sociala medier t ex är inte mediet i sig utan hur det kan användas och vad användningen kan leda till.

Nu ska jag snart jobba ett 15,25-timmarspass så jag tror det är läge att ladda för det. Imorgon när jag vaknar ska jag gå på pilates, min favorit!

 

Påverkansstrategier

Ibland undrar jag om inte det allra svåraste problemet inom kommunikation fortfarande är att få folk att gå från ord till handling. Skrev för lite mer än ett år sen en rapport om hur man kan få folk att köpa produkter som framställts på ett vattensparande sätt. Slutsatserna från den rapporten går att applicera på så många områden. Hur får man ungdomar att besöka kulturplatser, hur får man människor att ta tåget istället för bilen, hur får man politiker att lagstifta om sprutbytesprogram? Det är sånt här jag vill jobba med!

Ca 80% av Sveriges kaffedrickare säger sig vara beredda att köpa rättvisemärkt kaffe, men under 10% av det kaffe som säljs är rättvisemärkt. Det räcker alltså inte att göra folk medvetna om det rättvisemärkta kaffets fördelar, så länge det är dyrare eller verkar annorlunda jämfört med det kaffe folk känner till, så kommer de fortfarande inte att köpa det. Det verkar alltså vara något så simpelt som minsta motståndets lag som gäller. Här hittar vi också svaret på varför jag inte vill jobba med traditionell marknadsföring. Annonsering och reklam kommer alltid att finnas kvar och fungera till viss del eftersom människor är lata och ”vi åtrår det vi ser varje dag” (När lammen tystnar) men de riktigt stora och spännande utmaningarna finns inom PR och organisationskommunikation.

För övrigt anser jag att alldeles för mycket utrymme inom sociala medier används till att diskutera just sociala medier…och till okonstruktivt gnäll! Företaget X kommer inte att ge dig bättre service för att du gnäller om dem i dina statusuppdateringar så länge du inte är typ Blondinbella!

Retroaktivt meningsskapande

Läste äntligen klart Älskade syster igår. En bok som bitvis var så tung att jag inte orkade läsa den. Som med många bra böcker så ser jag på den med helt andra ögon nu när jag fått reda på slutet. Weick har så rätt i sin teori om meningsskapande. På samma sätt som när jag hade sett klart Twin Peaks och fått reda på vem som mördade Laura Palmer vill jag hemskt gärna läsa/se om allt från början för att undersöka hur jag ser på karaktärerna och historien nu när jag vet hur allt hänger ihop. Men det finns ju så många tv-serier att se och så många böcker att läsa. Nu ska jag börja se Mad Men från början och läsa Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Rörelsen.

Det är väl ingen större hemlighet att mitt hjärta klappar för Miljöpartiet och Sossarna. Däremot var det ingen självklarhet för mig att rösta på dem i år, jag gjorde det till slut ändå men jag tyckte inte att det rödgröna samarbetet var klockrent. Gillar Lars Ohly för att han är konsekvent och brinner för sina frågor (som enda partiledare just nu skulle jag vilja påstå, förutom Maria Wetterstrand då men hon avgår ju snart) men håller inte riktigt med hans parti.

Följer alltså med spänning utvecklingen inom Socialdemokraterna just nu. Förundras lite över att ingen av de två storfavoriterna är intresserade av ordförandeposten, Margot Wallström och Thomas Bodström. Idag anade jag plötsligt varför när jag läste följande på Viggo Cavlings blogg: ”Till sist, jag ställer inte upp och leder rörelsen. Jag har fler lik i garderoben än Thomas Bodström.”

Såklart! De är rädda för diverse skit som kan komma fram om man börjar gräva för djupt. Visserligen inte i Wallströms fall kanske.

Självklart tror jag att hela krisen bottnar i dålig kommunikation. Folk kopplar inte ihop sina grundläggande värderingar med politiken och Sossarna har dessutom fått en tråkighetsstämpel som jag tror de kommer ha svårt att tvätta bort. 2011 kommer helt klart att bli ett spännande år!

Ersätt kungahuset med en PR-byrå

Önskar att jag hade skrivit den här krönikan! Eller inte, för då hade den ju aldrig blivit publicerad, men jaja ni fattar grejen.

”Victoria har fått chanser andra bara kan drömma om, studier vid Yale university och UD:s diplomatprogram. Hon ska kunna bättre. Kungafamiljen behöver helt enkelt en chef. Som kan pressa maximal pr-effekt ur dem – och stoppa besök på gangsterklubbar med eskorttjejer. Kungligheterna ska ge intervjuer, klappa pandor och vifta med dalahästar som om det inte fanns någon morgondag.”

Jag är så fasligt trött på medias krypande för kungahuset! Det ska undvikas att dua och anmälas frågor på förhand och det ena fjäsket efter det andra. Skvallerboken om kungen är jag inte intresserad av att läsa men va f*n, han har växt upp i den här världen och borde ha fattat för längesen att han inte kan bete sig hur som helst, han är en symbol för sitt land och om han klantar sig så kommer det komma ut förr eller senare (vad som är sant eller falskt i boken bryr jag mig alltså inte om, kommunikationsaspekten är mer intressant). Jag är pinsamt förtjust i Victoria och tycker hon är grym men vad besviken jag blir när jag läser att hon vägrat ge intervjuer i Kina. Sen tycker jag absolut att man kan bry sig om viktiga samhällsfrågor och engagera sig i välgörenhet utan att leva spartanskt själv, men det är faktiskt provocerande när prinsessan Madeleine hälsar på fattiga barn med en Pradaväska i andra handen.

Om det ökända och fruktade näthatet

Som om detta hat skulle vara ett särskilt slags hat? Hursomhelst, det har ju debatterats i oändlighet varför folk till synes utan att blinka skriver hatiska kommentarer på nätet, och inte små oskyldiga ”jag hatar dig”-kommentarer utan riktigt sexistiska förnedrande kommentarer (ja, mestadels män är det som näthatar, såklart). Julia Skott presenterar ett alternativ till den vanliga anonymitetsförklaringen, intressant. Hon menar att själva snabbheten i kommunikationen kan vara en förklaring. Jag tror hon har en poäng.

I somras fick jag äran att läsa inte mindre än två hatbrev som kom till redaktionen jag jobbade på. Båda två skrivna på gammaldags skrivmaskin och signerade med bläck. Båda två skrivna av män som fasades över innehållet i korsorden. Nu kommer jag till min förtret inte ihåg vad de handlade om, jag tror det ena handlade om att det var för mycket kändisar med i korsorden vilket var orättvist för då handlade det inte längre om allmänbildning utan om skvaller, typ. En sur gubbe som inte längre kunde briljera med sina kunskaper när vi petade in för mycket modernt trams i korsorden. Jag är fortfarande förvånad över den tid och det besvär som männen la ner på breven. Sätta i ett papper i skrivmaskinen, skriva brevet (jag kan se hur de satt där och riktigt hamrade ner tangenterna), skriva om det eftersom delete inte var uppfunnet på såna maskiner, skriva under och skicka det med snigelpost.

En annan debatt som handlar om liknande problematik är den om astroturfing, som bl a Sverigedemokraterna sägs ha ägnat sig åt under valkampanjen och som innebär att man skickar ut massvis med elaka kommentarer från vad som ser ut som olika avsändare men som egentligen härstammar från en och samma organisation. Framtidens PR säger vissa, men jag vet inte…jag skulle då inte vilja jobba på en PR-byrå som ser någon slags yrkesstolthet i att jobba så. Det spär bara på misstänksamheten mot PR och all slags kommunikation, att kommunikation och marknadsföring bara vilseleder och döljer.